För andra gången sedan 1997 stod Trondheim värd för världsmästerskapet i längdskidor, och vilken fest det blev. Tiotusentals supportrar skapade en mäktig atmosfär, med tält uppsatta i skogen längs banan och fyrverkerier som tändes för att visa sitt stöd till åkarna. Norges starka tradition och passion för längdskidåkning och vintersport gjorde detta mästerskap oförglömligt. När det gällde medaljerna var det två länder som dominerade: Norge på herrsidan och Sverige på damsidan.

Norges herrar – total dominans

Norges herrar hade ett nästintill perfekt världsmästerskap, där de tog hem båda stafetterna och där Johannes Høsflot Klæbo stod för en historisk prestation genom att vinna samtliga sex guld på Granåsen. Ingen åkare hade tidigare lyckats med en sådan bedrift. För att sätta det i perspektiv: Gunde Svan, Sveriges främsta herråkare genom tiderna, har totalt sju VM-guld. Klæbo vann sex under ett enda mästerskap. Det är inte bara elitnivå, det är världsklass.

Norge kom in i mästerskapet som favoriter i samtliga herrtävlingar, och de förvaltade pressen på bästa sätt genom att ta hem alla guld, två silver och två brons. De visade sin överlägsenhet genom att fullständigt dominera skiathlonen och 10 km klassiskt, där de tog två tripplar och tog hem samtliga medaljer.

Sveriges damer – fullständig överlägsenhet

På damsidan var det däremot Sverige som regerade. Norges stora hopp Therese Johaug kom till mästerskapet för att vinna de längre distanserna, men Ebba Andersson hade andra planer. I skiathlonen vann Andersson med fyra hundradelar före Johaug, och på 10 km klassiskt upprepade hon bedriften, denna gång med 1,3 sekunders marginal. På femmilen vann Frida Karlsson efter en lång kamp med Johaug, Weng och Andersson. Det gjorde att Therese Johaug som tidigare var omänskligt bra inte fick med sig något guld från Granåsen.

I sprintloppen var det en annan svensk som stal showen: Jonna Sundling. Hon dominerade både den individuella sprinten och sprintstafetten, där hon var i en klass för sig. Sundling var snabbast från prologen till sista sprintävlingen.

Den mest dramatiska tävlingen blev damstafetten. Efter tre sträckor av Heidi Weng, Astrid Øyre Slind och Therese Johaug hade Norge en ledning på hela 37 sekunder när Kristin Austgulen Fosnæs gick ut på sista sträckan. Men där stod Jonna Sundling för ett av VM:s största ögonblick. Hon inledde i ett rasande tempo och var ifatt Fosnæs innan det andra varvet ens hade börjat. På upploppet avgjorde hon och säkrade Sveriges femte raka guld i Trondheim. Efter loppet menade Therese Johaug att silvret för Norge nästan kändes som ett guld, men svenskorna var de stora vinnarna.

Sveriges herrar – kämpainsats trots motgångar

Det svenska herrlaget hade ett godkänt, men struligt, mästerskap. Jens Burman drabbades av flertalet problem, och Calle Halfvarsson blev sjuk under VM. De individuella loppen gick trögt, men i stafettloppen lyfte laget sig. Sprintstafetten och den klassiska stafetten slutade båda med brons, mycket tack vare starka insatser av Edvin Anger.

Inför femmilen var Sveriges individuella medaljskörd på herrsidan tom, men då klev William Poromaa fram. Trots att han var ensam svensk i en klunga bestående av fyra norrmän höll han sig kvar hela vägen in på upploppet, där Klæbo till slut var överlägsen och tog sitt sjätte guld. Poromaa lyckades dock kämpa sig till en silvermedalj, Sveriges första individuella medalj på herrsidan i detta mästerskap. Samtidigt gjorde Gustaf Berglund sitt livs lopp och slutade nia i sitt första världsmästerskap. En stark avslutning på mästerskapet för de svenska herrarna.

VM:s fem största stjärnor (enligt mig)

Johannes Høsflot Klæbo (Norge) – VM kungen

Bild: Dagens Nyheter

Efter detta mästerskap kan Klæbo definitivt räknas som den bästa skidåkaren genom tiderna. Hans kombination av teknik, styrka och taktiskt sinne gör honom till en komplett åkare. Han vinner sprintlopp efter sprintlopp, men är också bra på längre distanser och kan anpassa sin taktik efter motståndet. Att vinna sex guld under ett och samma VM är en prestation som saknar motstycke. Med totalt 15 VM-guld i karriären har han redan skrivit in sig i historieböckerna, och fler lär det bli, när nästa VM avgörs i Falun 2027.

Jonna Sundling (Sverige) – VM drottningen

Bild: SCA

Jonna Sundling bjöd på magiska ögonblick för de svenska fansen. Hon tajmade sin formtopp perfekt och var helt dominant i sprintdiciplinerna. Hennes insats i stafetten, där hon hämtade in Norges stora ledning och avgjorde på upploppet, var en av VM:s största prestationer. Med tre guld i Trondheim har Sundling nu tagit platsen som en av Sveriges främsta längdåkare genom tiderna, kanske den största tillsammans med Charlotte Kalla.

Ebba Andersson (Sverige)

Ebba Anderssons duell med Therese Johaug blev en av VM:s mest minnesvärda. Att vinna skiathlonen med fyra hundradelar och 10 km klassiskt med 1,3 sekunder visar på enorm styrka, pannben och teknisk briljans. Hon var den bästa distansåkaren på damsidan och en nyckelåkare i stafetten. Anderssons två individuella guld gör att hon nu tillhör de största namnen i svensk längdskidåkning.

Frida Karlsson (Sverige)

Frida Karlsson gjorde ett starkt mästerskap och tog två guld, ett i stafett och, kanske framför allt, det efterlängtade individuella guldet på femmilen. På mästerskapets sista dag lyckades hon besegra både Therese Johaug och Heidi Weng inför tusentals norska supportrar. Därmed tog de norska damerna inte ett enda guld på hemmaplan.

William Poromaa (Sverige)

William Poromaa imponerade stort med en silvermedalj på femmilen, där endast Johannes Høsflot Klæbo var starkare. Han spelade också en avgörande roll i herrstafetten, som resulterade i ett brons. Poromaa stod för ett fint mästerskap, men konkurrensen var tuff, något som märktes på 10-kilometersloppet, där Norge säkrade en trippel, Poromaa slutade 6:a i loppet.

Sammanfattning

VM i Trondheim blev en oförglömlig skidfest där de norska herrarna var totalt överlägsna, medan de svenska damerna dominerade fullständigt. Johannes Høsflot Klæbo skrev in sig i historieböckerna med sex guld, medan Jonna Sundling, Ebba Andersson och Frida Karlsson bjöd på oförglömliga ögonblick för Sverige. Ett världsmästerskap fyllt av dramatik, tårar och jubel, och med många nya/historiska skidminnen att bära med sig.